mysteryx - Gud och förnuftet

Blaise Pascals ”Vadet” – Att välja Gud utan argument

Schleiermacher argumenterade för den subjektiva känslan som tillräcklig för att den kristna ska kunna hålla sin tro för sann och för att kunna avgöra vad som är sant. Steget är då inte långt till frågan; Om man inte använder sig av förnuftet i tanken om Gud, kan man då välja att tro på honom utan argument? Detta för oss till den franska Blaise Pascal och hans påbörjade verk av ”Vadet”.

Blaise Pascal (1623-1662) var en mångsidig man som intresserade sig för matematik, fysik och religionsfilosofi. Han dog endast 39 år ung och efterlämnade sig ett utkast som går under namnet ”Vadet” (Pascals Wager, engelska). ”Vadet” är intressant eftersom det inte grundar sig på några förnuftiga argument för Guds existens, utan helt och hållet på en spelteoretiskt övervägande med frågan: Om man var tvungen att antingen tro eller inte tro på den kristna lärans Gud, utan några som helst argument, vad borde man då välja? Anledningen till att Pascal Blaise påbörjade detta utkast verkar enligt mig vara att han ville komma ifrån kritiken att argumenten för den kristna Gudens existens inte var tillräckligt bra, som kritikerna hävdade:

Hur kan då de kristna anklagas för att de inte kan framföra rationella skäl för sin tro, när det bekänner sig till en religion för vilken sådana skäl inte kan ges? Om de framställer den för världen, förklaras den vara en dårskap, stultitiam, och så klandras de för att de inte kan bevisa något! Om de bevisade sin lära, skulle de inte hålla sitt ord; eftersom det är genom bristen på bevis som de visar att de inte brister i rationalitet. ”Ja, men även om detta resonemang ursäktar de som förkunnar läran på detta sätt, så befrias för den skull inte de som är mottagare av en sådan förkunnelse”.[16]

Som citatet visar så verkar även Pascal själv anse att kristendomen är en religion som inte genom rationella argument ska eller kan försvaras.

Pascals lösning blir att man helt enkelt eliminerar möjligheten att använda förnuftet och fortfarande står inför ett val som man måste fatta. Man kan se det som ett spelteoretiskt övervägande som rör tron på Gud [17], och jag sammanfattar huvudtankarna:

Antingen så finns Gud eller så finns han inte. Vilken sida ska vi välja? Vi kan inte ta något beslut med förnuftet eftersom det varken finns argument för varken det ena eller det andra påståendet. Utfallet blir krona eller klave, men vad ska du satsa på? Klandra inte dem som har gjort ett val för att ha valt fel, för det kan du inte avgöra. Du kanske hävdar att du klandrar dem för att de överhuvudtaget har gjort ett val? Att det enda rätta skulle vara att inte alls välja? Men du är tvungen att välja, du är ombord på ett redan avseglat skepp. Pascal fortsätter sedan måla upp vad man har att förlora och vad man har att vinna och hur dessa väger mot varandra:

Det man kan vinna är att Gud existerar och då vinner man allt
Om du förlorar så förlorar du ingenting

Därför bör man satsa allt på att han existerar. Därför det man kan vinna i detta spel där det är lika stor chans att välja rätt som fel är inte ett liv, två liv eller tre liv, utan evigt liv och lycka.[18] Det Pascal vill visa är att personen som står inför detta val egentligen bara kan göra ett rätt val, och det är att satsa på att Gud existerar.

Filosofiprofessorn Ian Hacking menar att ”Vadet” riktar sig till personer som inte är övertygade av religionens bevis och inte heller av ateismens (man är alltså agnostiker). Men trots detta så ställer han sig, minst sagt, mycket tveksam till styrkan i ”Vadet”:

The argument are worthless as apologetics today, for no present agnostic who understood the arguments would ever be moved to accept all the premisses.[19]

Anledningen till att Hacking förkastar ”argumentet” är att han anser att premisserna och slutsatserna som följer av dessa är mycket tveksamma.[20] En av premisserna som är tveksamma är följande:

It is taken as a premiss of the argument that either there is no God or else there is a God whose characteristics are correctly reported by the Church. Mohammedanism, for example, is not admitted as a possibility.[21]

Pascals “argument” hänvisar, utan konkurrens från någon annan religion, enbart till den kristna lärans Gud. Någon förklaring till varför det bästa valet ska vara just den kristna Guden, lämnar aldrig Pascal. Trots kritiken av ”Vadet” så var det ett betydelsefullt inlägg eftersom han enligt Ian Hacking ”made it possible for the doctrine of chances (a theory involving ”objective” frequencies, whose primative concept is expectation or average winnings) to become the art of conjecture (a “subjective” theory about degrees of confidence).[22] Utöver denna betydelse så finns det ett allmänt intresse av ”Vadet” just för att det baseras på ett spelteoretiskt övervägande och inte på förnuftet.

Stark rationalism

I motsats till fideism och spelteoretiska överväganden står den starka rationalismen. ”Enligt denna ståndpunkt kan man inte vara fullkomligt rationell när man godtar religiösa trosföreställningar om dessa inte på goda skäl kan visas vara sanna.”[23] Exakt vad som gör skälen övertygande är kontroversiellt, men de måste i alla fall starkt vittna för sanningen i den religiösa trosuppfattningen ifråga, och vara tillgängliga för varje rationell, välinformerad person.[24]

En person som omfattade den starka rationalismen var den Aristoteles influerade dominikanermunken Thomas av Aquino (1225-1274). I sitt verk Summa Contra Gentiles lägger Aquino fram en harmoni mellan förnuftet och uppenbarelsen från Gud. Aquino erkänner att det finns områden som det mänskliga förnuftet inte kan nå, som ett exempel nämns treenigheten. Däremot kan det naturliga förnuftet, som människan har nå att: Gud existerar, ”att Han är en, och liknande”.[25] Sådana saker har bevisats av filosofer som ”varit ledda av det naturliga förnuftets ljus”.[26] Man kan däremot inte enligt Aquino nå en förståelse av den gudomliga substansen genom intellektet. ”Vår kunskap är ett styckverk” (1 Kor 13:9) och ”Gud är för hög för vårt förstånd” (Job 36:26) citerar Thomas för att belysa sin tanke. Men just på grund av att det enligt Bibeln finns sanningar som går över våran förmåga att förstå, bör vi inte förkasta allting som falskt, bara för att förnuftet inte kan undersöka allting om Gud. Det finns alltså en dubbel sanning om Gud.

a) En som förnuftets verksamhet kan nå fram till

b) Den som övergår den mänskliga förnuftets förmåga

Det är på sin plats att båda dessa sanningar gudomligt läggs fram för människan att tro på.[27]

Problem om det bara skulle handla om förnuftet

Thomas av Aquino fortsätter sedan att behandla ämnet förnuftet. I bakgrunden för att han gör detta kan man ana en frågeställning som han säkert mötts av ”Varför har då Gud inte valt att göra sig känd enbart genom människans förnuft?”. Aquinos svar innefattar olika aspekter av problemet. För det första så:

a) Skulle få människor då besitta kunskap [28] om Gud. En del har enkelt inte den kapaciteten som krävs för att nå fram till den högsta kunskapen, som är att lära känna Gud. Det kräver nämligen stor tid och grundliga undersökningar för att komma fram till denna högsta kunskap.

b) Andra människor skulle helt enkelt inte ha tid att flitigt undersöka, för att de måste arbeta med andra sysslor. Den lediga tid som de eventuellt skulle få över skulle inte räcka för att nå den högsta sanningen, att känna Gud.

c) Sen finns det dom som helt enkelt skulle vara för lata för att klara av det.

Den som vill underkasta sig sådana ansträngningar enbart av kärlek till kunskapen är inte många, trots att Gud i människors medvetande inplanterat en naturlig aptit på kunskap.[29]

Utöver de redan nämnda problemen så uppstår det enligt Aquino fler svårigheter. Det skulle ta lång tid att uppnå denna kunskap enbart genom förnuftet, och det skulle leda till att väldigt få skulle ha tillgång till den. Vidare så har det mänskliga förnuftet en falskhet i sig som beror på intellektets svaga omdöme hos oss människor. Olika personer skulle till slut presentera olika läror. Med detta argument bakom sig skriver Thomas:

Det är därför som det var nödvändigt att den orubbliga vissheten och rena sanningen rörande gudomliga ting skulle framställas för människan genom tron.[30]

Hur kan man då veta att läror om Gud som förnuftet inte kan omfatta, är sanna? Här menar Thomas av Aquino att läran och inspirationens (Skriftens) sanning bekräftas genom synliga manifestationer: Sjuka människor blir helade, döda blir uppväckta, den underbara oföränderligheten av himlakropparna, att enkla och obildade personer genom Andens gåva omedelbart kan besitta högsta visdom och den mest beredvilliga vältalighet.

Trons mysterier visar sig vara sanna genom tecken och under i olika aspekter. En viktig punkt som Thomas ansåg var att även om den kristna tron har moment i sig som övergår förnuftets förmåga att förstå, så kan inte förnuftets sanning som vi fått av naturen (tolkas, genom att vi är människor, uppenbarligen inget evolutionistiskt tänkande då inte ens teorin existerade då) strida emot den kristna trons sanning. ”Det är omöjligt att trons sanning skulle strida mot dessa principer som det mänskliga förnuftet känner naturligt”[31] proklamerar Thomas som avslut till sina tankar kring förnuftet och uppenbarelsen och dess harmoni.

Denna text av Thomas av Aquino behandlar som jag just nämnt förhållandet mellan förnuft och uppenbarelse. Thomas är aldrig emot förnuftets möjligheter, men han påpekar att det finns betydelsefulla begränsningar av det. Han är dock en stark rationalist i det att han tydligt påpekar att Guds existens inte bara kan nås genom förnuftet av människor, han anser till och med att detta bevisats av filosoferna som varit ledda av det naturliga förnuftets ljus. Thomas av Aquino är ett bra exempel (på den kritik som kan möta de starka rationalisterna, att man tar bort trons innebörd) att tron fortfarande i allra högsta grad har en central roll i denna utgångspunkt. ”Antikarismatisk” är ett modernt populärt ord i dagens kristenhet som brukar riktas mot de starka rationalisterna. Men även här blir kritiken obefogad på Aquino eftersom han tydligt anser att Skriftens lära och inspiration bekräftas genom synliga manifestationer. Sammanfattningsvis kan man säga att Thomas visar en stark rationalistisk utgångspunkt som fortfarande behåller tron som det centrala och som inte utesluter tecken och under, tvärtom anser han det vara nödvändiga inslag av kristen tro.

Mjuk rationalism eller kritisk rationalism

Den mjuka rationalismen sympatiserar mer med den starka rationalismen än med fideismen. Den mjuka rationalisten förnekar inte att det finns förnuftiga argument, men anser att ett enskilt argument eller vittnesbörd inte kan väga tillräckligt tungt för att antingen avfärda eller tillämpa en trosuppfattning. Det är istället ’det totala bevismaterialet’ ”som livet i hela dess komplexitet tillhandahåller” som är det avgörande. Jag kommer här mycket förkortat – på grund av artikelns begränsning – att redogöra de tre huvudpunkterna inom mjuk rationalism enligt William J Abraham. Williams definition av den mjuka rationalismen lyder:

Mjuk rationalism är i huvudsak ett påstående om vad för slags argument som skall förekomma i debatter angående betydelsefulla religiösa trosföreställningar. Den försöker blottlägga den allmänna karaktären hos de argument som verkligen klargör meningsskiljaktigheterna mellan troende och icke troende.[32]

Vad innebär då denna mjuka rationalismen enligt Abraham William:

Den religiösa tron ska ses som en helhet och inte betraktas i skarp avgränsning. Kristendomen måste man t ex se i sin helhet, annars så stympar man kristen tro och förvanskar dess sanna natur. Abraham erkänner att det finns element i den kristna tron som man kan urskilja, men dessa element måste ses som en komplex samverkan tillsammans med andra element. Den mjuka rationalisten har rätt att hävda att man kan se den kristna tron som en övergripande teori om livet som helhet. Och om fideismen inte kan acceptera detta, så överdriver man, anser William.

Varje människa står inför ett val att välja ”teori” för livet. Oavsett om man byter teori från dag till dag, så kommer man inte ifrån valet. Den fråga man bör ställa sig är: Hur ska man välja så förnuftigt som möjligt? Här presenterar Abraham William det kumulativa argumentet. Det är genom att undersöka helheten istället för enskilda argument som man kommer fram till vad som är falskt eller sant. Visserligen så blir detta en personlig, subjektiv bedömning där skälen till varför man omfattar en ”livsteori” kan variera och ge upphov till dispyter. Men trots detta så är den starka rationalismen inte ett bättre val eftersom den ”har för stränga normer för rationalitet med avseende på ämnet”.[33]

Mjuk rationalism föreslår istället en genuin rationell bedömning som grundar sig på kumulativa argument, som allmänt accepteras som pålitliga.

Abraham William anser att den mjuka rationalismen bättre närmar sig ämnet ”Gud och förnuftet” än fideismen (som förbiser argumenten) och den starka rationalismen (som har för sträng prövning på enskilda argument). Personligen anser jag dock att en kritik kan framföras till Williams resonemang kring den mjuka rationalismen. Och det är att jag upplever den som intern. Man undersöker kristendomen som en helhet och tar sedan ett förnuftigt beslut om att anamma eller förkasta den på basis av vad man kommer fram till. Frågan som ställs är: Varför tror inte Williams att en stark rationalism inte kan göra på samma sätt?

Den starka rationalisten skulle kunna hävda att man visst tar hänsyn till helheten i t ex kristendomen, men att det faktiskt utöver detta går att genom enskilda argument debattera det förnuftiga i att tro på Guds existens. Dit kommer dock aldrig den mjuka rationalismen eftersom han anser att Guds existens inte enbart kan vara trolig eller icke trolig genom ett enskilt argument, utan att bedöma helheten av ”teorin”. Ett moment 22 uppstår. För om den mjuka rationalismen ska bedöma helheten av kristendomen, så måste han utgå från att Gud faktiskt existerar. Och uppenbarligen så menar William inte att alla som anammar den mjuka rationalismen är teister. Abraham ger inte verktygen i sin artikel för t ex agnostikern att genom kumulativa argument undersöka helheten i om Gud existerar eller inte. Med detta hävdar jag att de debatter som cirkulerar i den samtida religionsfilosofin: moraliska argumentet, designargumentet, Kalamargumentet, ontologiska argumentet (Alvin Plantingas variant) med flera, alla är starka rationalistiska argument. Men hur undersöker man förnuftigt, helheten i om Gud finns eller inte då? Jag anser att den mjuka rationalismen därför måste ge verktyg för den som söker svar på den fundamentala frågan: Existerar Gud? Vilket jag saknar.

Jag har i min artikel presenterat inledande tankar till religionsfilosofin och den samtida religionsfilosofiska debatten, med inriktning på ”Gud och förnuftet”. För den som önskar att fördjupa sig i de ämnen som jag här tagit upp, hänvisar jag till kurslitteraturen.