Jag ser ett mönster hur teologin förändras från och med UPPLYSNINGEN och hur nästan alla teologiska skolor placerar TRON i en sfär där den inte kan verifieras eller prövas med sanningskriterier.
Anledningen var att man ansåg hotet från sekulära filosofi och hur vetenskapen användes, som mycket hotande för trons innehåll. När jag hädanefter talar om TRO menar jag den kristna trons innehåll, och när jag talar om SFÄR, menar jag ett skyddat område.
Jag har en längre tid funderat och läst hur teologin har utvecklats, främst efter Upplysningen och det sekulära tankeklimat som där fick inflytande. Här räknar man att den moderna ateismen föddes, dock var Upplysningens tänkare inte ateister i den bemärkelsen vi idag förknippar ordet med. Voltaire, ex, var inte ateist, utan deist som ansåg att OM det fanns en Gud, var det sannerligen inte den kristna guden.
Kortfattat kan man säga att Upplysningen hade en utopisk framtidstro till människans förmåga att klara allting själv, utan en Gud. Anledningen till denna syn var även till en del kyrkans eget fel. De hade länge varit i en maktposition som de missbrukat och hade en otrolig distans till folket som levde i misär. Efter Franska Revolutionen kom det nya intellektuella klimatet som man kallar för "Upplysningen".
Upplysningens sekulära filosofi kom att pressa teologerna hårt och många riktningar av teologi föds under 1800-1900-tal. Det intressanta - tycker jag - är trots att ORSAKERNA till varför man anammade en teologi, och METODEN man använde för att bedriva teologi i slutändan ändå gav samma resultat när det gäller hur man såg på TRON.
Den liberala skolan anammade helt Upplysningens sekulära filosofi. Här tog man bort alla övernaturliga inslag av kristen tro och teologin bestod mest av att "skala" bort dessa "myter" från evangeliet för att hitta den ursprungliga historiska meningen och det som "egentligen var sant". Jag har ingen sympati för liberalteologerna och anser att de har STORA problem på många områden som det har svårt att försvara, men jag vill ändå påpeka en viktig sak: MÅNGA av dessa liberalteologer ansåg att dom gjorde Gud en tjänst (!). De var hängivna den kristendom de ansåg vara den "korrekta", men den baserades på upplysingens filosofi. När man skalat bort alla UNDER OCH TECKEN och övernaturliga inslag, ansåg man att den sanna tron behövde räddas. För att rädda denna tro placerade man den i en sfär där den varken kunde verifieras eller sanningsprövas. Den bara var. Som en känsla av att vara ett med universum. En av de stora liberalteologerna var Rudolf Bultmann:
Motiven kunde vara olika (som jag påpekat): för Bultmann var det en hängiven övertygelse om att Upplysningen skalat bort det oäkta i tron som drog honom till sfären. Då han ansåg att Jesus var en kultlegend som evangelierna utvidgat[1]och att detta gjorde det svårt att tala om den verkligt historiska Jesus[2], så blev Kerygman det viktiga som fanns kvar. I förkunnelsen lever Jesus. Bultmann ville rädda det som kunde räddas av den sanna tron och den tron hade ingenting med sanningskriterier att göra, tvärtom var ett försök att argumentera för sin tro eller intellektuellt ta ställning genom att överväga argument en ödeläggelse för trons innebörd:
”Should an attempt at proof succed, this would mean the destruction of faith. Only a decision to believe wholly apart from evidence will bring one into contact with the existential significance of the gospel”.[3]
Många kristna tror att liberalteologins enda bidrag till tron är att de är kritiska till under och tecken och den historiska trovärdigheten. Men det är nog inte detta som influerat kristenheten främst. Snarare är det liberalteologins andra område: Tron är bara en känsla som vi egentligen inte kan definiera som fått mer inflytande generellt. MÅNGA är de kristna som anser detta, både i liberala kretsar, men även frikyrkliga. TRON bara är och rör sig i en annan sfär, och kan inte verifieras eller prövas genom olika sanningskriterier. Jag anser detta vara obibliskt och förödande. Vidare har Alister McGrath visat i "Christian Theology" att det främst varit den protestantiska kyrkan som varit influerade av den liberala teologin, inte den katolska eller romersk ortodoxa.
Enda möjligheten att jag kunde hålla med om detta skulle vara om kristendom gjorde anspråk på att INTE vara en historisk religion. Men det är inte fallet. Tvärtom är kristendom en religion som i allra högsta grad relaterar till mänsklighetens historia. Gud själv (!) i Jesus Kristus vandrade på denna jord och uppenbarade vem Gud var, och försonade mänskligheten med Gud på Golgata. Vi pratar om en HISTORISK kristendom!
Jag är långt ifrån klar med presentationen i detta ämne, då jag ämnar att visa att nästan ALLA teologiska skolor gav upp inför den sekulära filosofin. Jag kommer även visa genom citat, att det var just detta som de sekulära filosoferna ville.
[1] Björn Skogar, Viva Vox, s 157
[2] s 162
[3] Refererat av William Lane Craig i Reasonable Faith, s 26. I sammanhanget är det Bultmanns reaktion på att Paulus i 1 Kor 15 försöker argumentera för att Jesu uppståndelse har inträffat.
Fideism (tro-ism)
Ett förhållningssätt som existerar kring hur man ska förhålla sig till "Gud och förnuftet" är fideism eller tro-ism. De som anammat fideismen anser att tron kan och måste stå ensam utan stöd från rationella argument. Det som kännetecknar denna utgångspunkt är att de säger att den "sanning" som är nödvändig för religionen handlar om ett subjektivt inre överlämnande och inte om objektiva förnuftsargument.[7] Den tyske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) anammade denna utgångspunkt. Schleiermacher ansåg att kristen tro var:
Apprehensions of Christian religious states of feeling set forth in speech[8]
Dessa känslor som omvandlades till tal är inte universella utan specifika för kristen tro. De innehåller dock en universell aspekt och det är "känslan av absolut beroende" (the feeling of absolut dependence eller God-consciousness). Känslan av "absolut beroende", som Schleiermacher menar är en religiös känsla, kan inte upplevas enbart i sig själv utan "only in inextricable connection with the totality of our cognitive, volitional, and affective interaction with the world".[9]
Det är alltså i människans liv med världen som denna känsla kan upplevas, den är inte enbart intern utan uppkommer internt på grund av externa förhållanden. Det finns inte bara en religiös känsla utan flera "arrangemang" av dessa, men det som enligt Schleiermacher skiljer kristen tros känsla är att den centrala känslan eller erfarenheten ligger kring försoningen. Jesus är orsaken för den känsla eller erfarenhet som den kristna människan upplever. Denna upplevelse är så stark att den kristna vill uttrycka sig utåt genom talet.[10] Men Schleiermacher utvecklar även den kristnes känsla ytterligare ett steg. Den kristna personen har inte bara en unik erfarenhet som har sitt centrum kring Jesu försoning, utan det är genom sin upplevelse av detta som den kristna bestämmer vilka påståenden som är sanna.
It is precisely by repairing to their own inner states that Christians decide wich sentences are true (at least among those purporting to express or describe the content of the states). The beliver's recourse to her own religious affections is apparently direct: she discerns which sentence she is justified in holding true by immediate acces to her own inner Gemutszustände[11], which enables her to compare their content with that of the language in question and therby decide whether this language constitutes an adequate expression of those inner states. If a sentence does this, it is true...Christian faith is "a holding true which rest on feeling".[12]
Den inre känslan, unik för den kristne, avgör vilka påstående som är sanna eller falska. Om ett påståendes innehåll stämmer överens med den känsla som hon har, kan hon genom sin känsla bekräfta det som sant. Kristen tro är berättigad och försvarbar genom att hänvisa till den inre känslan eller upplevelsen.[13]
Men känslor, vet vi alla av egen erfarenhet, kan vilseleda oss. Varför skulle den kristne personen som intar detta subjektiva förhållningssätt kunna hävda, utan att hänvisa till något annat argument, att deras känsla är sann? Schleiermacher menar då att den kristna personen inte enbart har tillgång till den religiösa upplevelsen, den är dessutom ofelbar (incorrigible). Och dessutom så är den kristne inte bara säker på att dom har denna känsla, de är även säkra på innehållet som upplevelsen förmedlar.
Seen in this foundationalist light, Christians beliefs as a whole "rest on a given", namely inward Christian experience. The Christian religious affections are "givens", Schleiermacher seems to suppose, in that they authenticate themselves; to have Christian faith is to have experiences which are at once inncorriginle and verdical (that is, reliable bearers of thruth).[14]
Det Schleiermacher i sitt sätt att resonera på vill visa, är att den kristna personen kan hålla någonting för sant enbart genom den subjektiva upplevelsen av försoningen. Denna subjektiva upplevelse avgör vad som är sant och den kristna själv är fullt medveten om vad innehållet i upplevelsen förmedlar. På detta sätt kan man utan rationella argument hålla sin tro för sann; att Gud existerar och att Jesus försonade mänskligheten med Gud.
Jag håller helt med Schleiermacher att den kristna tron kan hållas som rationell enbart genom sin Gudsupplevelse. Det intressanta är dock att Schleiermacher, precis som Bultmann hänvisar den kristna tron till en sfär där ingenting går att verifiera eller sanningspröva.
Texten ovan är från ett religionsfilosofiarbete jag gjort för flera år sedan, och jag har tagit samma text för att slippa skriva så mycket själv just nu:P
Jag kan dock förtydliga Schleiermachers hållning än mer om detta skulle behövas senare. Lite kortfattat kan man förtydliga att han tillhörde den romantiska skolan (ROMANTIKEN) där man tog avstånd från den förnuftstorra UPPLYSNINGENS tankeklimat. Schleiermacher teologi var även påverkad av hur han skulle komma undna kritiken från Upplysningen och hur teologi skulle bedrivas.
* Utdrag ur "Gud och Förnuftet" som finns längst ner på denna bloggsida. Noterna finns även där.
Sammanfattningsvis: Liberalteologin accepterade den sekulära filosofin i Upplysningen och dess kriterier på vetenskaplighet medan Romantiken INTE gjorde detta. Snarare stod de i opposition till den "förnuftstorra" tron som Upplysningen hade som fundament. Det intressanta är dock att båda två inriktningarna tog tron till samma "sfär", men av olika orsaker.
1