Gud och förnuftet

En introduktion till samtida religionsfilosofi

Under den patriarkiska perioden ger ett flertal stora och viktiga teologer sitt bidrag till den kristna kyrkohistorien. Deras bidrag kommer för alltid att ha påverkat den kristna kyrkans teologi och tänk. Bland dessa teologer figurerar kända namn som Justinus Martyren (100-165), Ireneus av Lyon (130-200), Tertullianus (160-225) och den kändaste av alla kyrkofäder, Augustinus (296-373). De härstammade från – antingen – den öst grekisk talande kyrkan, eller från den väst latinsk talande kyrkan. Många forskare påpekar en påtaglig skillnad i det teologiska temperamentet mellan teologerna från öst och väst.[1]

Denna skillnad rörde inte enbart teologiska olikheter som synen på Kristi natur och Anden. Utan även hur man borde förhålla sig till filosofin, och dess inflytande över teologin, om den alls skulle få ha något inflytande. Östkyrkan ställde sig positiva till filosofin, medan västkyrkan intog ett mer fientligt förhållningssätt, där man ansåg att teologin skulle baseras på Skriftens ord, utan inblandning från
filosofin.[2]

Tertullianus – som av många anses vara fadern för latinsk teologi – belyser hur västkyrkan ser på synkretismen mellan filosofi och teologi i den förevigade frasen: ”Vad har Athen med Jerusalem att göra? Eller akademin med kyrkan?”.  För Tertullianus var det omöjligt att förena dessa med varandra. Alla höll dock inte med honom. Justinus Martyren var en av dem. Han räknas som kanske den viktigaste apologeten i kyrkans historia. För honom så var den klassiska filosofin någonting som hade stort värde. Justinus ansåg att Gud hade ”förberett vägen för hans slutgiltiga uppenbarelse i Kristus genom ledtrådar i dess sanning i klassisk filosofi”.[3] Med andra ord så ansåg Justinus inte filosofin vara någonting negativt tillsammans med teologin, snarare så kompletterade dessa varandra, dock var Skriften auktoritet högre. Men fragment av sanningar kunde hittas i filosofin.

Tankegångarna har inte förändrats mycket på de nästan tvåtusenår som passerat. Än idag så existerar ”öst och väst” bland kristna, från kyrkobesökare till teologer. En del har uppfattningen om att intellektuella logiska argument (som religionsfilosofin bygger på) inte hör hemma med ens tro, medan andra känner ett behov av att deras tro vilar på en förnuftig bas. Detta för en fram till funderingar kring Gud och förnuftet. Hur ska man förhålla sig till detta? Hur långt kan man närma sig Gud genom förnuftet, är det ens möjligt? Är ens tro förnuftig eller oförnuftig?

Frågorna blir inte viktiga enbart för individuella tänkare som personligt funderar kring detta. Ytterligare en aspekt har växt fram som är av oerhört stor betydelse i den samtida religionsfilosofiska debatten. Efter upplysningen så blev ateistiska tankegångar allt vanligare, och det finns nog ingen period i kyrkohistorien där teisterna fått försvara sin tro genom intellektuella argument så intensivt som den efter upplysningen (speciellt i den akademiska världen). Här har teisternas intellektuella försvar av tron fått stor betydelse, för det har inte bara handlat om att kunna rättfärdiga tron för sig själv (om man anser att det behövs). Utan styrkan i ateisternas och teisternas argument har även avgjort vilka som influerat den akademiska världen inom ämnen som religionsfilosofi och teologi. William Lane Craig belyser detta genom att ta ett exempel från USA:

Back in the 1940s and 1950s it had been widely belived among philosophers that talk about God, being in principle non-verifiable, was meaningless – actual nonsense.[4]

Ateismen influerade vilka tankar som gällde och situationen var oförändrad ända fram till 1967 då den kristna filosofen Alvin Plantinga släppte sin bok ”God and other Minds”. Den pekas ut som en vändpunkt av Craig och Gud gjorde en comeback i den filosofiska debatten vilket tidningen Time skrev:

In a quiet revolution in thought and argument that hardly anybody could have foreseen only two decades ago, God is making a comeback. Most intriguingly, this is happening not among theologians or ordinary belivers, but in the crips intellectuell circles of academic philosophers, where the consensus had long banished the Almighty from fruitful discourse.[5] (1980-tal)

Filosofen Roderick Chisholm tror anledningen till att ateismen tankegångar var de influerande berodde på ateisterna helt enkelt var smartare och hade bättre argument. Men idag så är, enligt Chisholm, många av de smartaste filosoferna teister som helt enkelt har bra intellektuella argument i försvar för deras tro. Chisholm är inte ensam om att erkänna detta, även den kända ateistiska filosofen Quentin Smith erkänner samma sak inför en debatt med William Lane Craig.

I think that I can agree with Bill that many of the brightest philosophers today are theists[6]

Samtalet om Gud och förnuftet har alltså en oerhörd betydelse då det inte enbart handlar om personliga tankar som bara rör en själv, utan ämnet har tydligen kraft att styra inriktningen på hela den samtida religionsfilosofin.

Angående artikeln

Jag kommer i min artikel att presentera olika filosofers tankegångar och förhållningssätt kring Gud och förnuftet, här kommer även historiska filosofer som Tomas av Aquino få utrymme för sina åsikter, eftersom det är betydelsefulla för dagens religionsfilosofi och för artikelns ämne. Jag kommer i den senare delen av artikeln att introducera läsaren för ett Gudsargument (Kalam) som används i den samtida debatten för att försvara Guds existens, men även ge utrymme till att presentera allvarliga förnuftiga argument emot Guds existens, här syftar jag på teodicéproblemet. (Kalamargumentet och Teodice finns inte med i denna artikel som ligger ute på nätet, detta kommer att tas upp separat i senare artiklar).

Fideism (tro-ism)

Ett förhållningssätt som existerar kring hur man ska förhålla sig till ”Gud och förnuftet” är fideism eller tro-ism. De som anammat fideismen anser att tron kan och måste stå ensam utan stöd från rationella argument. Det som kännetecknar denna utgångspunkt är att de säger att den ”sanning” som är nödvändig för religionen handlar om ett subjektivt inre överlämnande och inte om objektiva förnuftsargument.[7] Den tyske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) anammade denna utgångspunkt.  Schleiermacher ansåg att kristen tro var:

Apprehensions of Christian religious states of feeling set forth in speech[8]

Dessa känslor som omvandlades till tal är inte universella utan specifika för kristen tro. De innehåller dock en universell aspekt och det är ”känslan av absolut beroende” (the feeling of absolut dependence eller God-consciousness). Känslan av ”absolut beroende”, som Schleiermacher menar är en religiös känsla, kan inte upplevas enbart i sig själv utan ”only in inextricable connection with the totality of our cognitive, volitional, and affective interaction with the world”.[9]

Det är alltså i människans liv med världen som denna känsla kan upplevas, den är inte enbart intern utan uppkommer internt på grund av externa förhållanden. Det finns inte bara en religiös känsla utan flera ”arrangemang” av dessa, men det som enligt Schleiermacher skiljer kristen tros känsla är att den centrala känslan eller erfarenheten ligger kring försoningen. Jesus är orsaken för den känsla eller erfarenhet som den kristna människan upplever. Denna upplevelse är så stark att den kristna vill uttrycka sig utåt genom talet.[10] Men Schleiermacher utvecklar även den kristnes känsla ytterligare ett steg. Den kristna personen har inte bara en unik erfarenhet som har sitt centrum kring Jesu försoning, utan det är genom sin upplevelse av detta som den kristna bestämmer vilka påståenden som är sanna.

It is precisely by repairing to their own inner states that Christians decide wich sentences are true (at least among those purporting to express or describe the content of the states). The beliver’s recourse to her own religious affections is apparently direct: she discerns which sentence she is justified in holding true by immediate acces to her own inner Gemutszustände[11], which enables her to compare their content with that of the language in question and therby decide whether this language constitutes an adequate expression of those inner states. If a sentence does this, it is true...Christian faith is “a holding true which rest on feeling”.[12]

Den inre känslan, unik för den kristne, avgör vilka påstående som är sanna eller falska. Om ett påståendes innehåll stämmer överens med den känsla som hon har, kan hon genom sin känsla bekräfta det som sant. Kristen tro är berättigad och försvarbar genom att hänvisa till den inre känslan eller upplevelsen.[13]

          Men känslor, vet vi alla av egen erfarenhet, kan vilseleda oss. Varför skulle den kristne personen som intar detta subjektiva förhållningssätt kunna hävda, utan att hänvisa till något annat argument, att deras känsla är sann? Schleiermacher menar då att den kristna personen inte enbart har tillgång till den religiösa upplevelsen, den är dessutom ofelbar (incorrigible). Och dessutom så är den kristne inte bara säker på att dom har denna känsla, de är även säkra på innehållet som upplevelsen förmedlar.

Seen in this foundationalist light, Christians beliefs as a whole ”rest on a given”, namely inward Christian experience. The Christian religious affections are “givens”, Schleiermacher seems to suppose, in that they authenticate themselves; to have Christian faith is to have experiences which are at once inncorriginle and verdical (that is, reliable bearers of thruth).[14]

Det Schleiermacher i sitt sätt att resonera på vill visa, är att den kristna personen kan hålla någonting för sant enbart genom den subjektiva upplevelsen av försoningen. Denna subjektiva upplevelse avgör vad som är sant och den kristna själv är fullt medveten om vad innehållet i upplevelsen förmedlar. På detta sätt kan man utan rationella argument hålla sin tro för sann; att Gud existerar och att Jesus försonade mänskligheten med Gud. Att detta sett att resonera däremot skulle kunna ha någon betydelse för att ”väga upp” ateistiska tankegångar i den akademiska världen är jag dock ytterst tveksam till. Det finns ändå exempel på hur den subjektiva upplevelsen används som ett argument i den samtida filosofiska debatten.

Ett exempel på detta är William Lane Craigs debatt emot Anthony Flew 1998 som finns nedtecknad i boken ”Does God Exist?”. I debatten så går Craig från Kalam argumentet till designargumentet till det moraliska argumentet. Efter detta så tar han upp de historiska fakta som berör Jesu liv, död och uppståndelse innan han till sist har ”The Immediate Experience of God” (den omedelbara erfarenheten av Gud) som ett argument.[15] Det är viktigt att jag igen påpekar att fideisterna inte anser att argumenten är relevanta överhuvudtaget, det jag vill belysa är att även den subjektiva upplevelsen ibland används som ett argument av starka rationalister i intellektuella debatter i den akademiska världen.